En Bitterfittas Bekännelser

Jaaa hörrni, vad ska man säga...

Det är synd om kvinnorna,
som den gode Strindberg sa (visst var det så va? )

Det är då fan inte lätt att åka hormonell bergochdalbana
kan jag meddela för er som inte vet!
Som att det inte vore nog med att skallen kryllar av gråa hår,
PMS:en blir bara värre ju äldre jag blir! 


Jag ser tillbaka på mina yngre dagar när humöret va jämnt
som en spegelblank sjö i aftonsolen.. (nåja, typ iallafall! )

Nu liknar det mer en skräckfilm där nån öppnar garderobsdörren
och överraskas av ett skräckinjagande monster
med vitt uppspärrade ögon och vässade klor...

              

och känslan som infinner sig när man inser
att det inte är nån jävla film utan JAG som är den där besten...   

Hur hopplöst det är när helvetesraseriet kokar inombords
och man inte har en chans att styra sina tankar... 
som när ens sambo frågar: "vad är det med dig, är det nåt fel?"
Och med ett teatraliskt leende väser man fram i ena mungipan:
"näää, det är inget...allt är baara braaaa!!"
Medan hondjävulen där inne skriker efter blod och död... 
(jag ska skära halsen av dig ditt fanskap och stycka dig i tretusenfemhundra bitar,
köra skiten i mixern och bjuda grannarna på en stadig proteinshake....)

                                                      

                              

Jag har svårt att sova, finnarna frodas i fejset  
och pattarna gör ont som fan och nyss grät jag till bonde söker fru..  
kan nån vara snäll å skjuta mig?!

    "Oh honey, you look so different today...did you get new a haircut?"

 Imorgon väntar kvällsjobb på kirurgen, kan bli spännande...