En Bitterfittas Bekännelser

Igår kväll kom jag hem från Uppsala, levande!    
MÅNGA erfarenheter rikare.
Jag har blivit otroligt väl bemött och känt mig ompysslad och trygg.
Dock är sjukhusvistelse inget jag vill rekommendera för kontrollberoende sjuksköterskor. Jag kände mig liten, hjälplös, fånig och totalt bortkommen.   
Bara det att få ligga i en sjukhussäng och folk som står och pysslar runt om en
gjorde mig helt vilsen.. "ska jag hjälpa till med nåt"  va en fras jag nog kläckte ur mig
lite FÖR många gånger! Och jag vet inte HUR många gånger jag hajade till och var
nära att kliva ut i korridoren och kolla när det va nån som larmade, helt sjukt...man är som nån jäkla robot. 

Jag känner mig faktiskt så mycket starkare (och coolare) iförd Landstingets pjamas
med en spruta i högsta hugg än när man ligger nedbäddad i en sunkig skjorta som
är tvättad fjortontusen gånger...

Nåväl, vi tar det från början: 

Ditresan gick smidigare än förväntat.
Jag såg mig själv irra runt som en Japan men bussen släppte lyckligtvis av mig dit jag skulle (på Akademiska finns typ sjutusen ingångar för er som inte vet). 
Det blev nån timmes väntan i dagrummet, med inskrivning, provtagning och läkarsamtal. Läkaren var dansk och såg så snäll ut att jag ville nypa honom lite i kinden. Mina språksvårigheter till trots förstod jag allt han sa (eller..?)
Avdelningen var überfräsch. Och då jämför jag naturligtvis med min egen avdelning som är rätt sunkig och väntar på totalrust (som blir av till hösten väl?!, snälla!) 
Så JA, jag blev glatt överraskad. När jag sedan blev tilldelad ett ENKELRUM med stort badrum höll jag på att göra i brallan av glädje.    Jag hade lixom förväntat mig ett rum delat, med åtminstone, en dement person.
 
Det var supervarmt då på måndagen och världens finväder.
Jag tog en promeix till en park och filosoferade en stund.
Kände mig plötsligt mycket lugnare än dagen innan, då jag kunde ätit upp ena armen i ångestdämpande syfte (har hört att det hjälper..?!)




                                  Mitt rum..   


                                 Ringmärkt och Nålad!

"Min" sköterska var supertrevlig och söt men fick väl lite prestationsångest
när hon fick reda på (av mig!) att det var en syrra she was dealing with...
hon darrade lite när hon skulle sätta nålen och stammade fram:
"ja, det va väl tur att jag lyckades på första försöket"
fast jag har en trädgårdsslang till kärl på den armen = skitsvårt att misslyckas! 
Men jag som ju är jävligt ödmjuk och snäll sa att hon fick sticka hur mycket hon ville..


Jag fick en handväska och GALET läckra trosor, och försöker mig
på en otroligt het pose - bara för ER!  
 

               Ett bra sätt att frikoppla hjärnan en stund...


                                  Opduschad och klar!


OPSTRUMPOR, som jag har längtat att få ha ett par sådana på mig...
Ser ni orben där mellan fötterna?!! Det va nog min morfar som kom för att önska lycka till!!


Sådär, tisdag morgon och dax för Arytmilab att göra en tittelititt i CillaBacill...




Jamen hur gick det då??

Tjaa, jag kan väl säga såhär: det va DET ÄCKLIGASTE JAG VARIT MED OM PÅ LÄNGE!
Det gjorde inte särskilt ont, även om det var läskigt när dom stack i ljumsken.  
Sköterskorna OCH läkaren var supertrevliga.
Läkaren bröt på finska så jag blundade och föreställde mig honom som ett litet mumintroll för att avdramatisera det hela en aning.
Men när dom stoppade in dom där slangarna i hjärtat galopperade det
så jag trodde att det va påväg att lämna kroppen.  
När dom hållt på en bra stund böjde sig den finske doktorn över mig och sa, i äkta mumintroll anda: "nuuu skaaa vi gee dig mediciiineer som fååår ditt hjärtaa att slåå hååårt och fooort"! "Har ni inte redan gjort det", stammade jag och kände en tår i ögat...
"neeej nej, vi ska börja nuuu" sa han och så tankade dom i mig saker som fick
hjärtat att tokrusa.
Ni som haft hjärtklappning kan gånga det med typ tio så har ni ett hum om hur det kändes.  Inte smärtsamt som sagt, men väldigt obehagligt.
Det känns som att man tappar andan, inte få luft....och nån som spelar basket i bröstet...så jag låg där och stånkade som om nåt va påväg ut där nere..
Det såg säkerligen otroligt komiskt ut, jag skulle ha FILMAT...men tyvärr hade jag ingen kamera med eller ens en arm ledig för det ändamålet..!

Allt gick bra, och jag behövde inte bränna bort den extra "ledningen" som jag har,
den är inte farlig så den får jag leva med.
När jag satt hemma ville jag nästan att dom skulle göra det, när jag ändå LÅG där lixom.
Men efter att ha hört att det kan vara både smärtsamt och såklart misslyckas på diverse sätt är jag glad att dom inte behövde göra det!!

Jag var tillbaka på avdelningen klockan 12, därefter va det strikt sängläge 2 timmar.
När 120 minuter hade gått rusade jag in på toan då jag sett ubåtar i säkert en TIMME.  
(nåt UFO till syrra kopplade dropp redan klockan åtta) och jag kände mig plötsligt jävligt tacksam över att jag slapp ligga i 6 timmar som jag trodde från början.
Jag hade bestämt dagen innan att jag skulle HEM fort som f*n så när jag va ur sängen
åkte kläderna på och jag jagade efter närmsta doktor.
Det var skönt att komma hem igen.   Kände mig många kilo lättare...dels i form av oron som hängt över mig och dels pga den tveksamma maten och det faktum att jag fastade rätt länge (för att vara mig!)
En sista pers utspelade sig i soffan när jag skulle ta bort alla FÖRBAND dom klistrat dit...herregud, jag var helt genomsvettig och skinnflådd på diverse ställen.  
Om jag hamnar på sjukan nån mer gång ska jag ta med BamsePlåster, dom är säkert jättesnälla mot huden! 

Japp, där har ni er kvällslektyr kära vänner, nu ska jag gå och
läsa färdigt den där boken jag påbörjat!

Tjipp Tjopp!