En Bitterfittas Bekännelser

Jag och min nässpray har varit trogna följeslagare i MÅNGA år.
Har nu återigen bestämt mig för att sluta.
Den som inte haft såna här problem kan aldrig någonsin föreställa sig hur SVÅRT det faktiskt är. -”Jamen du får väl stå ut med att vara täppt (däppdt) i nåra dar så är det över sen”...
har jag fått höra MASSOR av gånger!! 
Då vill jag bara börja med å säga: ni kan FÖR I HELVETE inte ha mer FEL! *Morrr*
Möjligtvis tar det nåra dar å bli kvitt det om man varit beroende NÅN VECKA, men om man varit beroende till och från (mest till!) i SJU! år är det inte så enkelt...
Nejdu, jag har efter mina otaliga försök att lägga av med skiten insett att det är ohyggligt svårt. Och man får ju PANIK av att inte kunna andas riktigt...känns rätt slitsamt å gå runt med panik i nån vecka... (hej hispan!) 
Men jag vill ju inget hellre än att kunna ANDAS normalt och ha ett fungerande luktsinne...
känner ju knappt skillnad på skit- å blomlukt längre...!
Har ”framgångsrikt” slutat ett antal gånger. Varenda gång tänkte jag YES! Den här gången gick det BRA *hurraaa*.....för att nån månad senare vakna en morgon av att NäsDjävulen krupit in i borren och gottat till sig ordentligt.
HUR FAN GÖR MAN DÅ??? Dynamit är ju det första man tänker i det här läget, men sen mesar man ur och rotar fram nässpayen igen.

Så nu står jag här, igen...fullt övertygad om att NU JÄVLAR SKA DET GÅ!!! Har sköljt näsan med saltvatten och snortat den där vedervärdiga kortisonsprayen ett bra tag nu. 
En kväll i förra veckan hade jag ett litet HallelujaMoment...när jag väntar in hissen påväg hem efter jobbet tar jag mig en redig dusch PRECIS när dörrarna öppnas och ett gäng nyfikna ögon stirrar på mig (vad gör hon, vad göööör hon...) ”Åh, tagen på bar gärning” mumlar jag och skäms lite. En manlig sjuksköterska som måste jobba någonstans våningen ovanför mig stirrar lite, jag tror först att jag måste ha en snorkuse stor som ett gelehallon hängandes och står precis och överväger om jag måste fly fältet när han med allvarsam min nickar instämmande mot mig: ”Mmmm......jag försöker oxå sluta” säger han och sneglar på min gröna kortisonspray. -”Men jag brukar varva med Otrivin oxå”... -”Det är djävulens verk” viskar jag tillbaka och vi ler mot varandra i fullständigt samförstånd, och livet känns genast aningen lättare. Glöm aldrig -You Are Not Alone!