En Bitterfittas Bekännelser

 



Min stora kärlek. Killen med stort K. Mannen i mitt liv.

Det sägs att störst av allt är kärleken.
Men HUR stor har jag inte förstått förrän nu.
Den dag då du ramlade in i mitt liv.  
Och med facit i hand är det så lätt att se.
Så lätt att känna hur den stora kärleken verkligen ska vara.

Jag drogs som en magnet till dig.
Så självklart och naturligt.
Mitt inre bubblar som kokande vatten
och mitt hjärta svämmar över av kärlek till dig.
Inte som en tossig tonårsförälskelse eller som simpel attraktion.
Utan som riktig kärlek och alla de miljoner delar den består av.

När jag ser dig vill jag gråta av lättnad 
över att det finns människor som du.
Att du faktiskt är på riktigt.
Den vackraste av själar och med ett hjärta av guld.
För första gången i mitt liv vill jag vara mitt allra bästa jag.
För dig.
För oss.

Jag har rivit mina murar. Är helt försvarslös, naken och avskalad.
Jag står med hjärtat i min hand och jag ger det till dig.
För jag vet nu att ingen kan ta hand om det som du.
Det är ditt.

Med dig kan jag vandra till världens ände.
Där du är vill jag också vara.
Jag vill sitta på verandan och hålla din hand när vi är 
gamla och skrynkliga och se tillbaka på vårt liv tillsammans.
Jag vill ha barnbarn med dina underbart vackra blå ögon.

Plötsligt ser jag på livet med sådan tillförsikt och oändlig lättnad.
Jag ska resa med dig.
Det är allt jag vill.

I många år var jag en trasig tjej.
Famlade i mörkret och tyckte att livet varit så orättvist hårt. 
Jag är kanske inte tacksam över allt som hänt men
jag är så glad över att vara den jag är idag.
Min resa har ju gjort mig till den jag är.
Fått mig att förstå hur underbar riktig kärlek kan och SKA vara.

Magnus.
Du är min förlorade pusselbit. Du gör mig hel.
Jag är så glad att du fann mig.