En Bitterfittas Bekännelser

Man vet att man är mörkrädd när man sätter hjärtat i halsgropen och
håller på att dö i plötslig panik när personen bredvid lägger av en rökare i sömnen..
"Vad va det som lät???....jahaaa, åhh!"  


Inatt när jag skulle sova kände jag mig så jäkla mörkrädd av nån anledning.
Magnus låg ju bredvid men ändå låg jag där och svettades och tittade
efter rörelser och lyssnade efter ljud.  
                                                                



Fattar inte varför det blir så för oftast är jag inte ett dugg mörkrädd
hemma och kan sova själv utan några som helst problem.


Men jag har varit mörkrädd så länge jag kan minnas...

Mamma brukar säga att jag va så orädd när jag va liten
och kunde knalla ner i källaren ensam fast det va mörkt.

Men någonting hände ju på vägen för det enda jag kan minnas
är min ständiga skräck för mörker.  

Jag hade en kanin i en utebur när jag var liten.
Och jag minns så väl hur jobbigt det va på hösten och vintern när dagarna
va "korta" och jag va tvungen att gå ut och ge den mat när det blivit mörkt.

Jag kunde ha ångest i timmar och tillslut svalde jag stoltheten och bad om sällskap ut. Ibland fick jag det men ofta, och förmodligen i största välmening för att lära mig att det inte va farligt, tyckte pappa att jag skulle gå ut själv.
Jag gjorde det några gånger men det slutade alltid med att jag stod där i mörkret
med fruktansvärd ångest och med ett hjärta som höll på att slå sig ut ur kroppen.

Så jag slutade gå ut själv men eftersom jag skämdes över att jag inte klarade det
ljög jag ofta och sa att jag varit ute.
Sen låg jag där hela natten och tyckte synd om min stackars kanin som var hungrig...



Det värsta minnet av min mörkerädsla är en gång när jag hade varit och lekt 
hos min kompis Erika en sen höstkväll.
Vi bodde nära varann, typ en kilometer. Och för att komma hem va man tvungen
att cykla förbi ett ödehus med en stor granhäck (= extra otäckt! )
och barn som vi var hade vi ju naturligtvis inbillat oss
en massa läskigheter om det där huset.     
Hursomhelst, när jag skulle cykla hem den där kvällen va det ganska mörkt
och jag va rädd som fan och cyklade fort som en tok hem. 

                                    
Två uppförsbackar senare kom jag hem med andan i halsen.
Hemma i huset va det nedsläckt och när jag tog i ytterdörren va den låst!

Av nån anledning var jag helt övertygad om att pappa och brorsan satt där inne och ville att jag skulle bli av med mina fånerier för mörkret.   
Ingen av dom har en enda ond nerv i kroppen
men ändå va jag helt övertygad om att det var så. 

Jag bankade på dörren och grät som en idiot i fullkomlig panik, jag var så rädd
att jag skakade och va helt genomblöt av svett.

Jag slog på dörren tills nävarna hade sår och det va väl då nångång jag förstod
att dom faktiskt inte var hemma, dom hade åkt någonstans. 
Jag satt uppkrupen i ena hörnet på trappen och var helt säker på att jag livet var slut. Att säga att jag hade dödsångest är ingen överdrift. 

Grejen va den att det fanns en nyckel, men då va man tvungen att gå runt huset
och där va det skog och ännu mörkare så det kändes helt uteslutet till en början... 

Jag vet inte hur länge jag satt där men jag vet att det var länge
och tillslut var det kolsvart ute.
Tillslut va jag så övertygad att jag skulle dö av skräck hur jag än gjorde så då tänkte jag att jag lika gärna kunde dö medans jag försökte ta mig in på baksidan.



Jag sprang så fort benen bar, hittade nyckeln och tog mig in bakvägen.
Så fort jag stängt dörren och tänt lampan vaknade jag ur den här
mörker-skräck-koman och kände mig som en idiot som varit så himla rädd.

Det finns inget att vara rädd för,

väl?