En Bitterfittas Bekännelser

Igår sprang jag på ett spöke på sjukhuset...
Eller ja, det var väl snarare så att jag fick en GLIMT av ett spöke. Jag skulle hämta en påse blod till en patient och bredvid den blodpåsen jag ska ha ligger en annan, med ett namn som får mig att rygga tillbaka, hjärtat slår lite snabbare och jag får en klump i halsen.
Den här personen har jag inte sett på många år nu och så vill jag att det förblir.
Att han då ligger i en säng en våning ovanför stället där jag jobbar känns lite läskigt.
Han är en dålig människa. En ond och sorglig person som har förorsakat mig och min familj obeskrivbar smärta och lidande.
Men han är inget monster såsom dom beskrivs i böckerna, med groteskt ansikte och elak blick. Han skulle kunna vara din 'snälla', väldigt 'vanliga' granne...och han skulle kanske t o m le om jag kom förbi och sa HEJ.
Fast det skulle jag aldrig göra. Jag vet vad han går för och det var också därför jag för ungefär fem år sedan bestämde mig för att utesluta honom ur mitt liv för gott.
Det var det klokaste beslut jag fattat någon gång.
Hade det inte blivit så hade jag nog inte levt idag...
Men jag har slutat hata. Känner snarare en slags likgiltighet. Och under resans gång har jag också förstått att man inte kan bekämpa HAT med hat.
Jag tror på karma och alla får förr eller senare det dom förtjänar.





                                            




/ Cilla