Jag - en HonDjävul..?!

Jag har aldrig haft PMS.  
Jag har hört många snacka om det, hur PMS-djävulen tar över
och förpestar tillvaron för allt levande.
Jag har lyssnat på andras berättelser med ro, och tänkt att en såndär
mensfitta är då minsann inte jag.
Jag har läst spaltmeter i tidningar om det, men aldrig upplevt det själv.
Förrän nu.
Nu har tydligen jag också blivit med i HonDjävlarnas klubb...



Jag slutade med artificiella hormoner för typ ett år sedan.
Inte för att, som kanske flera av er tror nu, skaffa barn - utan mest för att jag
inte trodde mig må bra av dom och för att jag var nyfiken på om jag hade någon
som helst naturlig funktion kvar, för man undrar ju...om man knaprat sånt där i många år..!!
AnyGay.
Jag har aldrig mått så bra som när jag slutade med den där skiten.
Och ALDRIG att jag stoppar i mig något dyligt igen.
I början tyckte jag mig inte märka några större svängningar i humöret,
även om min pojkvän muttrade om det emellanåt. 
                    
Jag viftade mest bort det med förklaringar som att: - "han är man och måste naturligtvis överdriva, jag har väl all rätt i världen att vara sur just IDAG utan att det ska behöva kopplas ihop med kommunister i nöjesparken"
Han tog upp det flera gånger under tiden som gick men jag försvarade mig stenhårt
(och ibland hade jag även lust att döda honom!)
 
Men även solen har ju sina fläckar och för en tid sedan 
var jag tvungen att konstatera fakta.
JAG HAR PMS!

På riktigt!


En gång i månaden vill jag döda folk, mer än vanligt.  

Det kändes som att blixten slog ner från en klar himmel.
Min bild av mig själv som en snäll och fridfull person har fläckats for life. 

Jag kunde inte somna en kväll.
Jag hade jobbat en massa nätter och brukar ha svårt att somna
på en vettig tid några dagar efteråt.
Men den här gången kändes det värre än vanligt.
Efter nån timme var jag helt deprimerad. Jag kunde inte komma på EN ENDA
bra sak med mitt liv. Och han som sov bredvid mig ville jag slå in skallen på.
Jag hade ingen solklar anledning direkt, utan det var mest det faktum att han SOV,
och jag var vaken..
Jag blev tvungen att lämna sovrummet för att jag va så upprörd, så jag gick ut till
soffan i vardagsrummet och tittade på TV istället.
Jag hatade mitt liv och grät så det kändes som att huvudet skulle explodera.
Jag hatade ALLT och ALLA
Och jag såg nog inte särskilt sund ut där jag låg..
...förmodligen som något hämtat ur en Stephen King - film..
Vettlöst.
Härjat.
Galet.
Kvinnan i LIDA kanske passar bäst in...  
 


Efter nån timme hade jag sansat mig lite.
Kollade på nyhetsmorgon och kände mig efter en lång kamp ganska sömnig.
Så jag gick tillbaka till sovrummet igen.
Jag var förmodligen inte helt ljudlös så min sambo vaknade till och muttrade
något om att jag skulle vara tyst och sluta väcka honom...
BIG MISTAKE!
Då drogs proppen ur från den lilla uppdämning jag lyckats skapa
och jag blev helt U-R-S-I-N-N-I-G.  
                            
Hoppade upp ur sängen, rev ner saker i mig väg medans jag kastade mig huvudstupa
ut ur rummet. Slängde igen dörren så hårt att förmodligen hela kvarteret vaknade,
och kastade mig på sängen i gästrummet och grät så jag knappt fick luft.
Ville jag slå in skallen på honom förut så var det inget i jämförelse.
Den här gången skulle jag backa över honom med en traktor och
pissa på det som blev kvar!
               
Min kille är inte helt temperamentslös direkt, men han var så fantastiskt snäll.
Behöll fattningen och tröstade mig medans jag hulkade fram: - "det är INGENTIIING".
En flickas älsklingssvar på frågan om vad som är fel.
Vid halv nio somnade jag. Som ett barn. Helt utmattad, men tanken i huvudet
var ändå glasklar - mitt liv var över.

När jag vaknade klocken ett trodde jag först att jag drömt eller inbillat mig alltihop.
Det kändes ju så overkligt och avlägset.
Tills min sambo tittade in i rummet med en skrämd, trött blick...
fattade jag att det faktiskt hänt. 
Men inte EN ENDA känsla i kroppen kunde ge mig ett hum om varför
jag reagerat som jag gjort. Det var helt bortblåst.
Jag kände mig jättedum och trodde för en stund att
en demon tagit mig i besittning 
Demoner i all ära...men jag kan inte förneka faktum längre, jag har blivit en mensfitta
och bör hållas i vadderade rum en gång i månaden.  

                      
Stackars min sambo. Jag borde nog köpa nån form av
present till honom som plåstersåren...


Kommentarer
Postat av: Lovisa

har just läst ikapp din blogg och asgarvade så jag höll på å dog åt sista inlägget xD HAHAHA!! Stackars!! Fy fan det där är förjävligt!!! Höll själv på att skälla ut en småbarnsmamma på badhuset häromsistens. Jösses. Som sagt, det där med isoleringscell är kanske ingen dum idé ändå......

2010-07-13 @ 21:23:55
URL: http://lovelylovan.blogg.se/
Postat av: linna

fan ja som funderar på att sluta äta min piller för jag trodde det var DOM som förosakade detta hemska! vad ska jag ta mig till nu? jag har redan som ovan känns det som, om jag slutar blir det ju värre? haha snacka om att man måste buras in då!

2010-07-17 @ 12:48:29
URL: http://fairydiary.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0