En Bitterfittas Bekännelser

Jag har kommit underfund med att jag rent ut sagt HATAR när folk pladdrar utan att tänka. Varför gör vissa så, frikopplar hjärnan helt och bara låter käften gå?
Har man någonsin hejdat sig själv, mitt i en sån där übertråkig mening och tänkt att:
-"Nej, nu ska jag nog vara tyst en stund för det jag pratar om är TOTALT ointressant för den här stackars människan”...det kanske skulle vara nyttigt?!!
Vissa verkar tycka att det är OK att gå där, dag ut och dag in med sin mundiarré...och är Helt, Totalt, Fullkomligt ouppmärksamma på att det dom säger inte är ett dugg intressant för andra levande individer.
Det borde fan vara STRAFFBART att vara så insiktslös!

Eller är man egentligen inte tråkig och dum utan bara paniskt livrädd för att det ska bli tyst...? Vad händer om det blir tyst, dör nån då?

Det finns folk som tex ALLTID måste säga något om man åker hiss ihop. Varför det?
Bara för att man åker hiss tillsammans betyder det ju inte att man kommer gifta sig, dela morgontidning eller träffas på släktmiddagar framöver. Nej, vi åker HISS, den går upp eller ner, sen är det över, och man måste inte säga ett skit....!

Det finns en låt med Depeche Mode som heter Enjoy The Silence, en fin bit tycker jag!

Idag var jag ute på stan en sväng, letade efter ett nagellack som jag hört skulle vara bra. Kliver in på Kicks och fluktar runt lite. Efter en stund kommer en 'hjälpsam' expedit fram och frågar om jag vill ha hjälp och jag berättar då vad jag letar efter.
MEN, istället för att verkligen LYSSNA på vad jag säger tjattrar hon på som Kalle Anka på kokain så hon nästan snubblar över sina egna ord, själv fattar jag ingenting.
Sen står hon där plötsligt, med tjugofem olika nagellack i nävarna. ”Kanske den här, eller den HÄR, eller varför inte DEN HÄR??!” När jag till min stora lycka plötsligt ser just det nagellack jag var ute efter skymta i hyllan bakom henne. ”Nej, men DEN HÄR” säger jag, glad över att kunna ta mig ur den besvärliga situationen fortare än beräknat... *pjuhh*

Missförstå mig rätt, jag älskar faktiskt pratiga människor, det finns oändligt mycket BRA saker att prata om. Det enda kravet jag har egentligen, på mig själv och andra, är att det man säger måste frambringa nån form av respons och man måste vara lyhörd nog att snappa upp den, annars är det lika bra att lägga ner/byta samtalsämne/gå hem.

Hur orkar man lixom stå å mala på om grannens katt som kom bort i helgen (känner inte grannen, känner INTE KATTEN!) när den man pratar med får svår analklåda av rent ointresse. Varför slutar man inte då?
Om ni nu måste sprida eran dynga, för att det är ett slags TVÅNG ni inte rår på, gör det när inte JAG är närvarande.

Tack på förhud! 


(Annars är ju silvertejp en snabb lösning!)